Prospektering är skattjakt – från provborrning till gruva

Hos Kaunis blickar man alltid mot framtiden med klimpen i ögat. Johan Högnäs, chefsgeolog, berättar om arbetet med att hitta nya fyndigheter:

– När vi slår ner ett hål så vet vi aldrig riktigt vad vi kommer att få upp, det är absolut spännande!

Berätta om prospekteringsavdelningen och dina kollegor där.
– Ja! Förutom mig så är vi tre prospekteringsgeologer och fyra tekniker. Vår uppgift är att hitta ny malm. Malmen som vi bryter i gruvan kommer att ta slut någon dag och då behöver vi ny malm att bryta. Annars finns det ingen framtid för företaget.

Det miljötillstånd som ni fått beviljat handlar om att börja bryta i Sahavaara och Palotieva. Men det ni prospekterar kring nu är alltså sådant som skulle hända efter att dessa gruvor har brutits ut?

– Ja, precis. Våra prospekteringsprojekt ligger lite söder om Sahavaara, ungefär fem respektive tio kilometer därifrån. De heter Kahujärvi och Suksivuoma. I vintras gjorde vi våra första borrningar på de projekten så de är helt nya. Det kommer att krävas mycket mer borrning och andra undersökningar innan vi kan börja planera någon brytning där. Vi vet inte riktigt ännu hur den malmkroppen ser ut där. Det kräver fortfarande vidare undersökningar.

Då borrar man alltså och det kan vara ganska djupa hål, är det så?

– Ja, det beror såklart på behovet. Med diamantborrning som vi använder oss av så kan man borra flera kilometer djupa hål om man vill, men det är väldigt dyrt. På de projekten som vi har idag fokuserar vi mer på det ytnära. Våra hål är mellan 50 och 100 meter djupa i snitt. Då borrar man under vintern för det mesta och sedan samlar man in borrkärnan som man får ut av diamantborrningen. Dessa kärnor paketeras och sedan tas de till vårt kärnarkiv eller våra karteringslokaler inne i Pajala. Där lägger vi upp dem på rullbord som geologerna använder för att undersöka kärnorna. För att se vad det finns för mineral och annat intressant i dem.

Det känns som att man behöver vara ganska strukturerad som person för att vara geolog. Hur gör ni för att hålla koll på vad som är vad?

– Vi får vara väldigt noga med att all data vi samlar in och att alla steg vi gör på vägen blir rätt. Detta eftersom det kan komma att utgöra grunden för en framtida gruva. Alla ekonomiska beräkningar och grundplaner baseras på dessa diamantborrningar och den data som finns, så det är viktig att vara noggrann.

För att få en bild över hur malmkropparna ser ut så ska datan och resultaten från borrkärnorna in i en dator på något vis?

– Ja, precis. Geologerna karterar de här borrkärnorna och knappar in det i vår databas där vi har all data som kommer ur borrkärnorna. Sedan kan man ta in det här i andra mjukvaror och program där vi ritar upp dem i 3D och jobbar fram modeller. Vi gör beräkningar och block-modeller utifrån den här datan.

Mycket förberedelser och mycket noggrant arbete. Lite som att vara en detektiv nästan, fast det handlar om att undersöka jorden vi står på.

– Ja, det tycker jag är spännande. Vi undersöker berggrunden under oss. När vi slår ner ett hål så vet vi aldrig riktigt vad vi kommer att få upp. Det är som att vara detektiv eller lägga ett pussel. Skaffa sig en bild av någonting med ganska begränsad information.

Hur många borrmeter kan det vara tal om på en säsong?
– För två vintrar sedan så borrade vi ungefär 11 000 meter. Ifjol var det drygt 6 000 meter. Vi planerar nu någonstans mellan 5 och 10 000 meter för kommande vinter.

Berätta om den här malmkroppen som vi har här i Kaunisvaara, vad vet vi om den?
– I Kaunisvaara och lite söderut på de prospekteringsfyndigheterna som vi undersöker är det snarlika malmer. Inom geologin så finns det olika teorier men vi tror att de bildades för lite över 2 miljarder år sedan. Där formades de i en vulkanisk miljö med varma lösningar som innehöll järn. De trängde upp i ett grunt hav och fällde ut det här järnet. Så de är ganska gamla fyndigheter.