Hon planerar framtidens gruva

Natalia Meireles bytte brasiliansk samba och sol mot Kaunisvaara-gruvans dagbrott. Nu planerar hon för den framtida gruvbrytningen.
– Först var jag lite rädd, gruvindustri kan vara hierarkisk och tuff, men här är allt så jämlikt. Jag trivs jättebra.

Hon beskriver det som att flytten till Pajala skedde gradvis, via utbildningen som tog henne steg för steg allt mer norrut. Först studier i Frankrike, sedan Belgien och till slut i Luleå i Sverige.
– Ja, det skedde verkligen gradvis och när jag kom till Luleå tekniska universitet kände jag att jag verkligen gillade Sverige. Jag trivdes. Det var väldigt välorganiserat. Sedan träffade jag förstås min blivande man också, så det blev ju väldigt bra (skratt!).
Du blev helt enkelt tvungen att stanna?
– Ja, exakt.

Nu är hon en del av Kaunis Iron sedan tre år, hon jobbar med den långsiktiga planeringen av gruvans layout och brytning och på sätt och vis befinner hon sig i framtidens gruva.
– Ja, det är lite så, vi sitter och planerar för det nya dagbrottet Sahavaara. Samtidigt så handlar det också om att få till en bra plan så vi kan optimera dagens brytning i planen framåt. Vi får inte hamna i en orealistisk plan framåt, så det gäller att hela tiden försöka skapa en naturlig process framåt i brytningen.

När Natalia Meireles började jobba på Kaunis Iron var hon beredd på att det kunde bli tufft, gruvindustrin har en historik av att vara en manlig domän och inte sällan kan det resultera i en arbetsmiljö med höga krav. Och en hierarkisk organisation.
– Men det var verkligen inte så här, inte alls. Här kan vi påverka hur arbetet utförs, det är på alla sätt väldigt jämlikt. Vi behandlar varandra med respekt och alla kan engagera sig och vara en del av lagarbetet.
– Jag kan prata direkt med vd eller gruvchefen, det är verkligen inte något avstånd mellan oss anställda och ledningen. Vi hjälper varandra. Det är verkligen fina värderingar i grunden här.

Hennes modersmål är portugisiska, men engelskan fungerar bra på en arbetsplats med många olika nationaliteter, fast svenskan blir bättre och bättre.
– Kanske skulle jag ha lärt mig svenska snabbare om inte alla här var så himla bra på engelska (skratt!).

Hon berättar att hon fått väldigt bra hjälp av både arbetskamrater och av lokalbefolkningen för att lösa allt det praktiska som en flytt till Sverige innebär. Personnummer, bankkonto… Visst kan hon ibland känna lite hemlängtan till Brasilien, men det är inget som stör henne.
– Jag saknar främst familjen, men jag brukar resa till Brasilien i februari och få ett litet avbrott i vintern och träffa släkten och vara med på karnevalen. På sätt och vis får jag det bästa av två världar. Det tycker jag, säger hon och ler nöjt:
– Mina föräldrar reste hit till vårt bröllop och de blev väldigt förtjusta i människorna som lever här. Pappa har sagt att han ska komma hit så fort han blir pensionär (skratt!).